Ännu en mjölkgård i graven
Den första februari får mjölkbönderna i Norrmejerier sänkt avräkningspris. Igen! Tio öre den här gången. Det låter inte mycket men procentuellt på ett redan lågt pris blir det mycket.
Det går inte att säja hur mycket det kostar att få fram en liter mjölk. Det är olika från gård till gård.
Hur mycket lån man har , hur rationellt man har i ladugård och hur stora kostnader man har för att få fram foder etc. Men det kostar mer än de 2,84 kr/l man får från mejeriet i alla fall. Åtminstone i de här trakterna.
Jag skrev precis här en beskrivning vilket arbete det ligger bakom för att få fram en liter mjölk, men det blev så långt inlägg att jag raderade det. Ingen orkar läsa...
"Vår" gård, Åsäng Mjölkgård, startade vi 1988. Först inhyrd i en gammal båsladugård och sen byggde vi en ny på min föräldragård som vi köpte 1992.
Under hela den perioden har det varit kämpigt,men man har hela tiden trott och hoppats att det ska bli bättre. Att de dåliga tiderna måste vända någongång.
Under småbarnsåren jobbade jag utanför gården, men hjälpte till under semestrar och helger. Från 2002 blev jag heltidsbonde. Jag brann för våra kor och tyckte det var världens roligaste jobb!
Visst var det kämpigt ekonomiskt och vårt liv såg inte alls ut som andras, men på något sätt fick vi det att gå runt.
Nitton år senare höll K på att gå in i väggen. Han var ordentligt mätt på bondelivet.Jag tyckte det fortfarande var värt att fortsätta. I samma veva var Paulina och Charlie jättesugna på en gård och det var då vi tre bildade aktiebolaget. Ett år senare hoppade jag också av. Då hade jag sett det andra livet.
Lediga kvällar och helger. Lön som trillade in på kontot, oavsett, varje månad. Plus en massa andra fördelar. Men den allra största orsaken till att jag slutade var avräkningspriset. Det var uppe i 3.60, men jag tyckte det var ovärt pris. Ett hån! Minst fem kronor skulle vara mer normalt. Minst!
Men många tyckte det var orimligt att kräva så mycket. Varför då? Varför ska just mjölkbönder nöja sig med lite?
Hur som helst fortsatte Paulina och Charlie själva (det var förresten omöjligt att ta ut tre löner, om än små, på vår lilla gård)
Dom har kämpat som galningar under dessa år.Avräkningspriset gick aldrig upp. Det har sänkts undan för undan och är nu nära en krona lägre än vad det var för ett par år sedan.
Att sedan inte få stöden utbetalda som de har gjort rätt för kommer att bli spiken i kistan för många mjölkföretag.
Nu har Paulina och Charlie också tagit det stora beslutet att sluta med mjölkkor.
När vi började med kor 1988 fanns det över 30 mjölkgårdar i lilla Nordingrå. Nu blir det bara 3 kvar.
Men det är väl utvecklingens gång. Att producera inhemskt mat har aldrig varit någonting som våra politiker har tyckt varit värt att satsa på. Snarare tvärtom.
Gården (som vi fortfarande äger) kommer att leva vidare på ett eller annat sätt. Det är helt enkelt tvunget. Lån och amorteringar försvinner inte bara för att man slutar mjölka korna!
Vi har pratat och räknat och räknat. Hur man än vrider och vänder på allt KAN det inte bli sämre än att producera mjölk.
Vill ni läsa om gården och vad som kommer att hända i framtiden kan ni följa Paulinas blogg
www.mittlivsombonde.se
Det går inte att säja hur mycket det kostar att få fram en liter mjölk. Det är olika från gård till gård.
Hur mycket lån man har , hur rationellt man har i ladugård och hur stora kostnader man har för att få fram foder etc. Men det kostar mer än de 2,84 kr/l man får från mejeriet i alla fall. Åtminstone i de här trakterna.
Jag skrev precis här en beskrivning vilket arbete det ligger bakom för att få fram en liter mjölk, men det blev så långt inlägg att jag raderade det. Ingen orkar läsa...
"Vår" gård, Åsäng Mjölkgård, startade vi 1988. Först inhyrd i en gammal båsladugård och sen byggde vi en ny på min föräldragård som vi köpte 1992.
Under hela den perioden har det varit kämpigt,men man har hela tiden trott och hoppats att det ska bli bättre. Att de dåliga tiderna måste vända någongång.
Under småbarnsåren jobbade jag utanför gården, men hjälpte till under semestrar och helger. Från 2002 blev jag heltidsbonde. Jag brann för våra kor och tyckte det var världens roligaste jobb!
Visst var det kämpigt ekonomiskt och vårt liv såg inte alls ut som andras, men på något sätt fick vi det att gå runt.
Nitton år senare höll K på att gå in i väggen. Han var ordentligt mätt på bondelivet.Jag tyckte det fortfarande var värt att fortsätta. I samma veva var Paulina och Charlie jättesugna på en gård och det var då vi tre bildade aktiebolaget. Ett år senare hoppade jag också av. Då hade jag sett det andra livet.
Lediga kvällar och helger. Lön som trillade in på kontot, oavsett, varje månad. Plus en massa andra fördelar. Men den allra största orsaken till att jag slutade var avräkningspriset. Det var uppe i 3.60, men jag tyckte det var ovärt pris. Ett hån! Minst fem kronor skulle vara mer normalt. Minst!
Men många tyckte det var orimligt att kräva så mycket. Varför då? Varför ska just mjölkbönder nöja sig med lite?
Hur som helst fortsatte Paulina och Charlie själva (det var förresten omöjligt att ta ut tre löner, om än små, på vår lilla gård)
Dom har kämpat som galningar under dessa år.Avräkningspriset gick aldrig upp. Det har sänkts undan för undan och är nu nära en krona lägre än vad det var för ett par år sedan.
Att sedan inte få stöden utbetalda som de har gjort rätt för kommer att bli spiken i kistan för många mjölkföretag.
Nu har Paulina och Charlie också tagit det stora beslutet att sluta med mjölkkor.
När vi började med kor 1988 fanns det över 30 mjölkgårdar i lilla Nordingrå. Nu blir det bara 3 kvar.
Men det är väl utvecklingens gång. Att producera inhemskt mat har aldrig varit någonting som våra politiker har tyckt varit värt att satsa på. Snarare tvärtom.
Gården (som vi fortfarande äger) kommer att leva vidare på ett eller annat sätt. Det är helt enkelt tvunget. Lån och amorteringar försvinner inte bara för att man slutar mjölka korna!
Vi har pratat och räknat och räknat. Hur man än vrider och vänder på allt KAN det inte bli sämre än att producera mjölk.
Vill ni läsa om gården och vad som kommer att hända i framtiden kan ni följa Paulinas blogg
www.mittlivsombonde.se
Jag blev så ledsen när jag läste om beslutet, även om jag förstår dom så väl! Man måste tänka på sin hälsa i första hand. Och sin familj såklart. Ge dom en stor kram från mig, jag har tänkt så mycket på dom.
SvaraRaderaLena
Javisst är det tråkigt att måste ge upp något man kämpat så hårt för. Men det blir inte roligt till slut när man inte får betalt oavsett hur mycket man jobbar. Det är ett hån med det avräkningspris som är idag.Livet innehåller annat än jobb!
SvaraRadera