MITT ÅNGERMANLAND

 Hur tur har man inte ibland! Nu har vi haft grådassigt väder i över en vecka. Så kommer Fanny och Mikael och hälsar på (från Umeå)   I dag skulle vi göra en utflykt på Fäberget hela familjen och just precis då, de få timmarna vi var ute - sprack molnen isär och solen lyste från en klarblå himmel! Precis som på beställning! Makalös utsikt, vackra höstfärger, sol och varmt, gott fika. En toppendag med andra ord!

 Så var det äntligen dags för den femte och näst sista etappen på vår vandring på Världsarvsleden. Vi slutade förra etappen i Trollarviken så då blev det ju start där denna etapp. Det var tidig förmiddag när vi snörde kängorna och hängde på oss ryggsäckarna. Efter lite regn på natten så hade nu solen tittat fram och det verkade bli en fin dag! Vi knallade grusvägen ut till landsvägen och efter någon kilometer på den kom vi fram till Norrfällsviken. Ett gammalt fiskeläge som nu har byggts ut till ett stort turistmål med camping, golfbana, restauranger och så massor av nybyggda sommarstugor.  Som tur är har de gamla sjöbodarna och kokhusen bevarats och det är verkligen mysigt att passera igenom det lilla fina området. Leden går på klapperstenar längs inloppet till fiskeläget, Ett par hundra meter från vattnet ser det ut så här. Man kan tydligt se att landet har höjts undan för undan. Vågor och is har pressat stenarna som tydliga "vågor" under tusentals år. Det finns information

 Det var länge sedan jag gjorde ett inlägg här. Inspirationen har varit på noll. Jag funderar faktiskt på att lägga ner hela bloggen. Har haft dom tankarna förut, men nu känns det mer och mer som att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om längre. Det tar ju en hel del tid att fundera ut inlägg, fota och skriva. Visst är det kul men man har ju liksom inget "för det".   Jag vet att jag har många som läser min blogg och det är ju roligt och jag blir såklart peppad av det.  Men inspirationen måste finnas där och tiden jag lägger ner måste kännas meningsfull. Hur som helst. Den här veckan har jag varit till Rödhällorna två gånger! Förra helgen med Paulina och barnen och så åkte jag dit spontant en eftermiddag efter jobbet. Bara för att det var så fint väder och jag längtade efter dom varma klipporna! Den steniga stranden bredvid de röda klipporna har de lenaste stenar man kan tänka sig. Andas! Lyssna på vägornas brus. Men bara en stund. Jag skulle bli tokig av att höra bruset

 Dags igen! Fjärde etappen. Det var med viss tvekan att det skulle bli av för Kristers rygg "flög till" dagen innan. Men knaprande av Ipren under dagen och nästan all packning i min ryggsäck gick det att genomföra ändå. Start i Björnån. Vi fick fram svetten nästan omgående eftersom det var rejält uppför på skogsbilvägen där vi startade vår vandring. Väldigt fin skog att gå i. På vissa ställen finns det otroligt mycket hönsbär. De är inte giftiga men smakar inget så de är inget att plocka. När terrängen planande ut passerade vi en liten skogstjärn. Bänkar och bord att vila vid. Men det var för tidigt att vila redan nu! Snart blev det uppför igen, för nu var vi på väg upp på Högklinten. 281 m öh. Inte för att jag vet hur många klapperstensfält det finns i värden, men här ligger väldens högsta mätt i meter över i havet. Här rullade havsvågorna in för ca 9000 år sedan. Strax innan toppen kom stigen in på vägen (det finns en mast häruppe) som går igenom klappertensfältet. Man tänk