MITT ÅNGERMANLAND

 Hur tur har man inte ibland! Nu har vi haft grådassigt väder i över en vecka. Så kommer Fanny och Mikael och hälsar på (från Umeå)   I dag skulle vi göra en utflykt på Fäberget hela familjen och just precis då, de få timmarna vi var ute - sprack molnen isär och solen lyste från en klarblå himmel! Precis som på beställning! Makalös utsikt, vackra höstfärger, sol och varmt, gott fika. En toppendag med andra ord!

 Det var länge sedan jag gjorde ett inlägg här. Inspirationen har varit på noll. Jag funderar faktiskt på att lägga ner hela bloggen. Har haft dom tankarna förut, men nu känns det mer och mer som att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om längre. Det tar ju en hel del tid att fundera ut inlägg, fota och skriva. Visst är det kul men man har ju liksom inget "för det".   Jag vet att jag har många som läser min blogg och det är ju roligt och jag blir såklart peppad av det.  Men inspirationen måste finnas där och tiden jag lägger ner måste kännas meningsfull. Hur som helst. Den här veckan har jag varit till Rödhällorna två gånger! Förra helgen med Paulina och barnen och så åkte jag dit spontant en eftermiddag efter jobbet. Bara för att det var så fint väder och jag längtade efter dom varma klipporna! Den steniga stranden bredvid de röda klipporna har de lenaste stenar man kan tänka sig. Andas! Lyssna på vägornas brus. Men bara en stund. Jag skulle bli tokig av att höra bruset

           På Saltåsen, mellan Binböle och Salteå. Precis där sockengränserna för Nordingrå, Noraström och Skogs socknar möts ligger en gammal avrättningsplats. Synlig från gamla Norrstigen, som var dåtidens "storväg" genom landskapet. Gamla tidens E4 om man säger så. På en löprunda häromdagen var jag och tittade på platsen som ligger ganska nära vägen. Inte alldeles lätt att få syn på om man inte vet exakt vart den är. Här både halshöggs och hängdes tjuvar och andra som dömts till döden. Här begravdes också de avrättade och man begravde även de som tagit sitt eget liv eftersom dom inte fick ligga i "vigd jord" på kyrkogården. Att man avrättade barn låter underligt. Så hemskt! Vad hade dom gjort?   Man vet inte hur många avrättningar som har utförts här. Men man tror att begravningar av självmördare gjorts fram till 1864, därefter fick även dom läggas i vigd jord.

I går var det äntligen en dag med sol och värme så vi bestämde oss för att gå vår tredje etapp på Världsarvsleden. Som vanligt är det pyssel med att ställa ut bilarna på start och målplats och vi kommer längre och längre bort så det tar mer tid för varje gång. Halv tio stod vi redo vid Jössviken i Älgsjö med ca 19 kilometers vandring framför oss stigen tog oss först längs med Edsätterviken. Relativt flack promenad över öppna platser, i skog och längs vattnet. Mycket älgört växte längs stigen som doftade i den fuktiga luften. PÅ andra sidan vattnet ligger Edsätter med många fina sjöbodar och sommarstugor. När viken tar slut, tar berget vid. Här tankade vi i oss vatten inför stigningen uppför Själandsklinten, 217 möh. Det var en fin skogsväg till största delen upp. På slutet blev det en liten stenigare stig. Ska man endast göra en tur upp på berget kan jag rekommendera att gå den här vägen i stället för att gå från Själand.

I förrgår packade vi båten och kastade loss för ett dygns båtliv. Det börjar närma sig slutet av Kristers semester och vi har inte varit ute mycket alls med båten. Men vädret har ju inte varit direkt inbjudande. Strandhugg och grillning till middag. Krister (som typ aldrig fiskar) tänkte dra upp en firre i kvällssolen. Ha,ha jag tyckte han mest stod och grejade med fiskelinan som trasslade. Som jag trodde blev det ingen fisk. Efter en natts god sömn snörde jag på mig löparskorna och drog i väg på en löptur på Rotsidevägarna. Här finns ett nät av mjuka skogsvägar och stigar och det går att välja många varianter av rundor. Här sprang jag mycket förr, men nu tycker jag det är alldeles för långt att åka hit bara för att springa. Drygt tre mil enkel väg. Precis här passerade vi på vandringen för några dagar sedan. Mitt smultronställe fanns kvar! Då måste man ta sig tid att stanna, plocka och äta. Stora, solvarma och goda! Känner ni doften?