En löptur som slutade med förskräckelse

Dags för en uppdatering av Vasaloppsträningen!

Hur det går?

Knackigt om jag ska vara helt ärlig. Inspirationen för att träna är inte på topp just nu.

Tror inte jag riktigt kan skylla på värmen heller för jag älskar att springa när det är varmt.

Var ute på en kort löprunda EN dag förra veckan och det kändes piss. Som om att börja på noll igen ungefär. Trötta ben och dåligt flås.

Jag hoppas att det bara är en tillfällig träningssvacka.

Samtidigt känns urfuttigt att vara ute och springa halvimmespass nu. Vad är det liksom!

Kroppen måste börja vänja sig att jobba långa stunder. 

Hellre långsamt men länge. Bort med kilometerräknandet och tempot.

Nu blir det tiden att vara ute som räknas!

I går eftermiddag snörde jag på mig skorna. Fyllde vattenflaskor som jag tog med i lilla löparryggsäcken och gav mig i väg på en ny, rolig runda.

Först stigen upp på Gälingen. Berget här i byn. Ingen lek att springa upp dit som ni förstår.

Här tog jag en liten paus. Drack vatten, beundrade byn från utsikten och skrev i gästboken.

Sedan sprang jag ner för berget på andra sidan. Här är stigen väldigt stening och klippig.

Hopp, hopp och skutt på lätta fötter ner till grusgropen.

Från grusgropen ner till Storsjö Camping går en vacker grusväg. Parkliknande nästan.

Det känns som man springer i en bokskog med solljuset silande mellan lövverket.

Skulle ha tagit ett foto här också, men det glömdes alldeles bort eftersom benen gick alldeles av sig själv i den två kilometer långa utförsbacken.

Så härligt att äntligen kunna släppa iväg löpsteget!

Nere på den stora asfaltvägen hann jag bara springa hundra meter så stöp jag handlöst i marken!

Jag hade snubblat på den höga asfaltkanten,

Aj, aj aj!!

Reste mig upp och såg att en tjock flik av huden gapade strax under knäleden!

Och så började blodet forsa utför benet.

Shit också!!

Jag ringde direkt efter K och tog mig till andra sidan av vägen där jag kunde sätta mig på vägkanten med benet högt i vädret.

Blodet slutade rinna efter någon minut, men jag satt kvar på det viset i tio minuter tills K kom.

Ha,ha vad dom kollade dom som for förbi!

En människa i knallgult linne med ett jätteblodigt ben rakt upp i luften!

Men ingen som stannande inte...

Det blev ingen lång, varm dusch och en god grillmiddag i solen på altanen i går kväll.

Det blev till att sitta på akuten från klockan åtta till halv tre i natt!!

Med en bortskuren bit av "köttet" och ihopsydd med flera stygn och en stelkrampsspruta på det!

Såå surt!! Nu får jag varken springa eller bada förrän stygnen är borttagna.

Jag har en känsla av att det kan bli drygt med läkningen eftersom såret sitter precis där man böjer benet.

Huur ska jag kunna hålla mig någorlunda stilla tills det är läkt?

Vilken utmaning!

Men det kunde ju ha gått mycket värre! Knäskålen har ju kunnat krossats också.

Eller armen brutits.

Konstigt nog har jag inte ont. Inte ens ett blåmärke någonstans. Har inget skrubbsår på varken händer eller armar.

ALLT tog på knät och benet.

Bra att det är sämre väder den här veckan. Då behöver jag inte lida av att inte kunna bada!