MITT ÅNGERMANLAND

Hur svårt är det inte att komma sig för att ge sig ut och träna? Människan är ju av naturen ganska lat och jag är inget undantag. Jag tycker det är jätteroligt att löpträna och åka skidor, men bara när andan faller på och det är fint väder. När det kommer till regelbunden träning - sån träning som behövs för att man ska förbättra sin kondition och bli uthållig så måste jag ha ett mål att träna för. Annars känns det helt meningslöst. Nu har jag ju den där verkligt stora utmaningen att träna till. Öppet spår! Kanske den största utmaningen jag någonsin haft. Har ju sprungit en del helmaraton när jag var ung, men vet inte hur det är i jämförelse. Min största utmaning i det här projektet är att behålla gnistan att träna, speciellt när vi kommer in i december och januari. I fall det inte är snö. Tja, även om det ÄR snö... Sämsta tiden på året. Mörkt tidigt på eftermiddagarna. Kallt, regnigt och ruggigt. Eller smällkallt! Man kommer hem och vill bara sitta i fåtölje

I förrgår packade vi båten och kastade loss för ett dygns båtliv. Det börjar närma sig slutet av Kristers semester och vi har inte varit ute mycket alls med båten. Men vädret har ju inte varit direkt inbjudande. Strandhugg och grillning till middag. Krister (som typ aldrig fiskar) tänkte dra upp en firre i kvällssolen. Ha,ha jag tyckte han mest stod och grejade med fiskelinan som trasslade. Som jag trodde blev det ingen fisk. Efter en natts god sömn snörde jag på mig löparskorna och drog i väg på en löptur på Rotsidevägarna. Här finns ett nät av mjuka skogsvägar och stigar och det går att välja många varianter av rundor. Här sprang jag mycket förr, men nu tycker jag det är alldeles för långt att åka hit bara för att springa. Drygt tre mil enkel väg. Precis här passerade vi på vandringen för några dagar sedan. Mitt smultronställe fanns kvar! Då måste man ta sig tid att stanna, plocka och äta. Stora, solvarma och goda! Känner ni doften?

Dags för en uppdatering av Vasaloppsträningen! Hur det går? Knackigt om jag ska vara helt ärlig. Inspirationen för att träna är inte på topp just nu. Tror inte jag riktigt kan skylla på värmen heller för jag älskar att springa när det är varmt. Var ute på en kort löprunda EN dag förra veckan och det kändes piss. Som om att börja på noll igen ungefär. Trötta ben och dåligt flås. Jag hoppas att det bara är en tillfällig träningssvacka. Samtidigt känns urfuttigt att vara ute och springa halvimmespass nu. Vad är det liksom! Kroppen måste börja vänja sig att jobba långa stunder.  Hellre långsamt men länge. Bort med kilometerräknandet och tempot. Nu blir det tiden att vara ute som räknas! I går eftermiddag snörde jag på mig skorna. Fyllde vattenflaskor som jag tog med i lilla löparryggsäcken och gav mig i väg på en ny, rolig runda. Först stigen upp på Gälingen. Berget här i byn. Ingen lek att springa upp dit som ni förstår. Här tog jag en liten

I eftermiddag fick det bli cykelträning! Eftersom K cyklade upp till vindsnurrorna på Rammeldalsberget förra veckan så vill jag ju inte vara sämre. Men han är en cyklist. Det är inte jag! Jag har inte en chans mot honom när vi cyklar tillsammans. Även fast jag har bättre kondis. Låångt där nere bor vi!  Ledningsgata Hur nöjd som helst! Det är en mil från oss dit upp.Man ska alltså upp på ett berg som är trehundra meter högt, Men det gick bättre än förväntat faktiskt. Det är dom sista tre kilometrarna som är rejält branta och det svider ordentligt i lårmusklerna. Har man för hög växel så slirar bakhjulet och man tappar greppet i gruset. Därför måste man cykla med en lite tyngre växel för att det ska driva på lite bättre utan att tappa fästet. Men skam den som ger sig! Upp kom jag utan att stanna och när jag klev av cykeln joggade jag lite lätt för att få bort mjölksyran. Jag kollade aldrig någon tid, men jag tippar på att det gick dubbel

Som jag har velat. Som jag har funderat. Hit och dit. Fördel mot nackdel. Orkar jag hålla ut med träningen? För det krävs ju tid. Och lusten till att ta den tiden. Det handlar om att åka Vasaloppet! Jag har lääänge tänkt att det borde man ju åka någongång i sitt liv. Nu är jag 58 år och åker jag inte nu så kommer det aldrig att bli av. Anledningen till att jag har varit så tveksam till att anmäla mig är inte själva loppet. Det bekymrar mig egentligen minst. På ett eller annat sätt kommer jag säkert att "bända" mig igenom på ren tjurskallighet! Men HUR det går att genomföra loppet är av stor betydelse. Jag vill inte känna "är jag inte framme snart" efter typ en mil! Eller att hela loppet blir en enda plåga för att jag är alldeles för dåligt tränad. Nä jag vill åka och tycka det är roligt! Hela vägen! (fast jag inser klart och fullt hur det kommer att kännas de sista milen) Det är alltså vägen FRAM till loppet som blir den stora

För ovanlighetens skull har jag rengjort och paraffinerat mina skidor inför "sommarvilan". Bara för att det är så smidigt och lätt numera med skinskidorna. I vanliga fall brukar jag hitta mina skidor fulla med klister när säsongen börjar och man måste börja med att ta bort det.  När vi kom hem från utflykten i går fick jag ett "il". Varför inte dra i väg upp till Hallsta och köra några varv? Det finns ju spår där fortfarande! Sagt och gjort. Fram med skidorna igen och i väg det bar. Lite underligt är det allt att åka bil numera. Det var knappt några andra som var ute och for! Helt dött på vägarna. En påskaftonseftermiddag! Jag var ensam allena i skidspåret också. Men det hade nog varit folk där och åkt tidigare, det såg man på spåren. Fina vyer överallt! Jag älskar föret som är nu! Isiga spår, grovkornig snö och många plusgrader på termometern. Underlaget växlade beroende på sol/skuggpartier hur spåret var, men det gick så lä

Förr i tiden, när man åkt skidor en hel vinter och inte tagit så mycket som ett enda löpsteg på hela vintern, så var det stort att få snöra på sig löparskorna igen och ge sig i väg på första löpturen på våren. Det gick så lätt, så lätt! Inga stavar och inga armmuskler behövde jobba. Bara benen och skorna som tippetitappade lätt mot asfalten. Jag är ju egentligen ingen skidåkare - det är ju löpning som är min grej! Just i dag var det dags att ta det där första riktiga löppasset på evigheter.  Halvstorm ute, så jag tog bilen ett par kilometer så jag kunde springa på ett skapligt läställe. I skydd av Rammeldalsberget, som bromsar upp den värsta nordanvinden efter vägsträckan. I början kändes det enbart stumt och konstigt. Inga skor som tippetitappade lätt här inte! Men eftersom det är 3,5 kilometer utförsbacke så rullade benen på liksom av sig själv ändå. Framme vid mitt mål vid Butjärn. I de bästa av världar och om maj blir varm kan man nog ta sig ett dopp

I dag tog jag en semesterdag för att åka upp till Umeå och hälsa på Fanny och Mikael. Men corona satte stopp för det! I stället blev det en härlig sovmorgon, läsa bok, hämta frukostägg hos hönsen och ta det riktigt piano. Sedan packade jag väskan och skidorna och drog i väg till Hallstaberget i Sollefteå. Vilken dag! Vilka spår! Det är helt ofattbart att det kan vara så otroligt bra skidföre där nu. Fem och en halv mil hemifrån. Spår som en räls! Det bästa jag någonsin har investerat i är helt klart skinskidorna! Dom går som tåget i alla fören. Man behöver inte valla alls. Inte bry sig. Fatta vad tid man sparar på det! Jag brukar paraffinera glidytorna någon gång emellanåt och det fina i kråksången är att det finns ett snabbt fix för det också. Man duttar på flytande paraffin (eller vad det nu är) och stryker ut. Låter torka 15 minuter innan man borstar med nylonborsten. Det behövs inte ens ett vallaställ! Vallning i min melodi! Från skidstadio