HÖGA KUSTENLEDEN ETAPP 2

Jahapp!

Då var det dags för den andra etappen, av sex.

Jag ska försöka återge er vår upplevelse så gott det går.

Det enda jag inte kan förmedla är dofterna och fågelkvittret, men det kanske går att föreställa sig med lite fantasi?!

Vi körde ena bilen till mamma som bor på Vallen i Nordingrå (japp, man säger på )

Den andra bilen och vi själva åkte till förra etappens slutpunkt - Fjärdbotten i Noraström.

Eller rättare sagt, parkeringsfickan och rastplatsen uppe vid vägen.

Redo för 26 kilometers vandring!

Till en början går stigen utför, ner till havsnivå och med ett par hundra meters avstickare kommer man till Fjärdbottens fädbodvall och gästhamn. Vi gick inte dit, utan fortsatte på leden eftersom vi varit där flera gånger förut.

Men där finns timrade stugor där det går att övernatta, grill och kallvattenskällor.

Stigen gick nu i skogen. Ganska flackt ett par kilometer och man passerade en liten tjärn. Tybeltjärnen.

Vi passerade alldeles nära en bäverhydda.

När man passerar vattendrag och sankmarker är det alltid välgjort med broar och spångar.

Så blöt om fötterna behöver man inte bli.

Efter ett par kilometer började det bli mer uppför och bitvis stenigt.

Den största nackdelen med den här långa etappen är att efter Fjärdbotten finns det ingenstans man kan fylla på vattenflaskorna!

Så ta med extravatten!

Stekande varmt och svettigt blev det där ett tag så vi förbrukade ganska mycket vatten innan vi ens hade gått fem kilometer....

Belöningen för mödan var den här fina utsikten från Jon-Nilsberget.

Men vi stannade inte här utan fortsatte en halv kilometer till nästa topp, Lidenipan.

Där finns en raststuga och vi gjorde nu en matpaus och fick oss en efterlängtad kaffekopp!

Skönt att vila benen och ta av sig kängorna en stund.

Där nere ser man byn Ramsta och vattnet är Gaviksfjärden.

Men så plötsligt kom det här! Från ingenstans.

Man riktigt ser hur regnet vräker ner därborta!

Vi väntade en extra stund för att se om skuren skulle dra hitåt. Då kunde vi ju ta skydd i stugan medan det drog förbi.

Efter ett tag skingrades molnen och det drog åt andra hållet så vi fortsatte leden ner till byn Lide på andra sidan berget.

Precis när vi kom ner på vägen började det regna.

Ingen störtskur, utan ett stilla sommarregn.

Så glad att vara klädd med lätta, snabbtorkande tröjor!

Nu går leden på grusväg ett par kilometer. Rejäla uppför och utförsbackar.

Men att gå på väg är så mycket lättsammare än på en stenig stig i skog och berg, så nu avverkar man kilometrarna så mycket fortare.

Här är byn Eden. En jättefin liten by som ligger på ett ed mellan insjön Norasundet och havet.

Nu drog molnen sin kos och solen började skina igen.

Gissa om det doftade gott!! Luften blev liksom rensad och frisk också.

Nu bytte jag till en ny tröja och den blöta hängde jag att torka utanpå ryggsäcken.

Torr på ett kick!

Jag tänkte att det vore smart att packa med såna där torkklämmor man har i båten.

Det blir på nästa tur!

Naturvårdare av rang!

Framme vid Edsviken. En lugn, skyddad vik dit vi brukar åka och ankra med båten.

När det blåser på alla andra ställen brukar det vara helt lugnt här. Så mysigt med vattnet som speglas grönt av träden runtomkring. Lite lagunkänsla.

Vi gick längs med viken och så vek stigen in mot skogen.

Nu var det inte långt förrän vi kom upp på en grusväg och var framme i Gavik.

Här finns många sommarstugor och våra grannar har stuga här.

 Hos dom blev det ett längre lunchstopp och välbehövlig vila.

Tack så väldigt mycket för det!

Med lite paltkoma så var det bara att hoppa i kängorna och hänga på sig ryggsäcken igen.

Vi hade ju bara kommit halvvägs på sträckan hittills. 13 kilometer kvar!

Först går man byvägen genom byn innan man kommer på en fin stig som går nära havet och i bland nere vid stranden.

Sedan lite uppför genom skogen och om man vill kan man ta avstickaren upp på Älgberget.

Det är bara ett par hundra meter och jag kan verkligen rekommendera att gå dit!

Vi hoppade över det idag eftersom vi var så sent som i oktober. Där är lika fint oavsett årstid.

Bilder HÄR om ni vill se.

Från avstickaren till Älgberget är det nu dryga milen kvar att gå och det blir inga mer skogsstigar utan bara grusvägar genom byar i Nordingrå.

Vågsfjärden var för ca 150 år sedan en havsvik, men landhöjningen har nu gjort den till Nordingrås största insjö.

Under vår sista del av vandringen kommer vi att ha sjön till höger om oss hela tiden.

Jag kunde inte låta bli att fota denna vackra grind, som naturen "målat" silvergrå med sol och vind.

I Mädan har man inte bara ett - utan två minimuseum.

Så kul att titta in och läsa om byns historia. 

Om fisket och landhöjningen som till stor det förändrat byns utseende nära vattnet och mycket mera

intressant.

Här finns också en avstickare upp till berget RÖDKLITTEN.

Jag var verkligen inte sugen på att gå dit just nu.

På detta berg har jag varit hur många gånger som helst.

Eftersom jag bodde bara ett par kilometer härifrån förut så hade jag ofta det berget på min löparrunda.

Men det har en enormt fin utsikt och det finns en liten grotta och en fornborg här också.

HÄR kan ni läsa om en annan gång jag var dit.

I Mädan går man genom byn på en av de jobbigaste löparbackarna som finns.

Ca 1 km sugande stigning som riktigt suger musten ur benen.

Jag tror det är första gången jag GÅR uppför den backen och det var en helt annan upplevelse kan jag säga. 

Sedan bär det lika mycket utför och vips är man i den vackra byn Bergsnäs.

Nu ser man Vågsfärden och Nordingrå kyrka. Det är dit bort vi ska!

Vi passerar byarna Vännersta och Järnsta och nu går vi äntligen av vägen och ner på stigen som går längs Vännerstasjön mot Lappudden.

Detta är ett klassiskt stopp.

Här kan man bo, hyra kanoter och cyklar, äta och kanske stanna någon eller ett par dagar och se sig omkring.

Vi prommenixade förbi det också och nu kom vi snart ner till byn Körning.

Där ser man Körningsberget och det kommer att bestigas på nästa etapp.

Sista bilden innan uppförsbacken på gångvägen till mamma. Leden går bara 100 meter från hennes hus.

Framme!!

Inga skavsår och inga trötta ben!

Nackdelen med andra halvan av sträckan är att det kändes bara som en transportsträcka.

Det här är ju liksom "hemma"delen där man har sprungit, cyklat och åkt bil i nästan hela sitt liv!

Så det är inte ett dugg märkvärdigt och nytt att se.

Jag kom på sedan att jag inte tog många bilder alls heller...

Men för alla andra som kommer för första gången och ser allt med "nya" ögon är det säkert jättevackert och en rolig och lättsam sträcka att gå!

Nu ska vi ladda för vår tredje etapp. Från Vallen till Docksta. Det kommer också att bli 26 kilometer.

Det ser vi fram emot!