MITT ÅNGERMANLAND

Hur svårt är det inte att komma sig för att ge sig ut och träna? Människan är ju av naturen ganska lat och jag är inget undantag. Jag tycker det är jätteroligt att löpträna och åka skidor, men bara när andan faller på och det är fint väder. När det kommer till regelbunden träning - sån träning som behövs för att man ska förbättra sin kondition och bli uthållig så måste jag ha ett mål att träna för. Annars känns det helt meningslöst. Nu har jag ju den där verkligt stora utmaningen att träna till. Öppet spår! Kanske den största utmaningen jag någonsin haft. Har ju sprungit en del helmaraton när jag var ung, men vet inte hur det är i jämförelse. Min största utmaning i det här projektet är att behålla gnistan att träna, speciellt när vi kommer in i december och januari. I fall det inte är snö. Tja, även om det ÄR snö... Sämsta tiden på året. Mörkt tidigt på eftermiddagarna. Kallt, regnigt och ruggigt. Eller smällkallt! Man kommer hem och vill bara sitta i fåtölje

I förrgår packade vi båten och kastade loss för ett dygns båtliv. Det börjar närma sig slutet av Kristers semester och vi har inte varit ute mycket alls med båten. Men vädret har ju inte varit direkt inbjudande. Strandhugg och grillning till middag. Krister (som typ aldrig fiskar) tänkte dra upp en firre i kvällssolen. Ha,ha jag tyckte han mest stod och grejade med fiskelinan som trasslade. Som jag trodde blev det ingen fisk. Efter en natts god sömn snörde jag på mig löparskorna och drog i väg på en löptur på Rotsidevägarna. Här finns ett nät av mjuka skogsvägar och stigar och det går att välja många varianter av rundor. Här sprang jag mycket förr, men nu tycker jag det är alldeles för långt att åka hit bara för att springa. Drygt tre mil enkel väg. Precis här passerade vi på vandringen för några dagar sedan. Mitt smultronställe fanns kvar! Då måste man ta sig tid att stanna, plocka och äta. Stora, solvarma och goda! Känner ni doften?

Förra sommaren sådde jag rosenskära. De blev stora och fina men blommade inte förrän i mitten av augusti. De som var planterade i rabatten blommade lite före de som stod i krukor. Jag minns att de var fulla med vackra blommor när frosten kom. I år sådde jag två veckor tidigare. Även fast de är vackra med det dilliknande bladverket så vill man ju såklart att de ska blomma tidigare! Men inte är det några blommor nu heller! Några enstaka i rabatten men inte en endaste knopp på de som är i krukorna. Jag har inte gett dom mycket gödsel heller, för har dom för näringsrikt kan blomningen utebli. Men nu har jag hittat felet!! Dom har det för ljust!! Det är en korttidsblomma som behöver mörker för att kunna bilda knopp. Det är därför dom inte blommar förrän det börjar bli mörkare här på nätterna. Köper man plantor så är det korttidsbehandlade och brukar ju ha en massa knoppar redan vid köp. Hur gör man nu då? Springa ut på kvällarna och täcka över??

Ett trasigt knä på mig och en sträckt lårmuskel på K satte tillfälligt stopp för vår vandring på världsarvsleden. Men nu är stygnen borttagna och en planering för etapp två kunde göras och i går gav vi oss i väg. Med viss tvekan hela morgonen eftersom regnet hängde i luften, men så började det spricka upp lite och vi beslöt att gå ändå. Bara att packa ner regnkläder ju! Eftersom vi avslutade i Fällsvik på förra etappen så började vi där nu. Man går grusvägen längs viken, förbi sjöbodar och sommarhus. Och så kapellet. Där är några av våra barn och barnbarn döpta. Här ser man att det blommade massor av tussilago i våras. Det här är dess blad som står i sin fulla prakt långt efter blomningen! Man viker av vägen på en stig som leder ner till havet och Rotsidan. Nu har man fyra kilometers vandring på hällar och klapperstenar längs med vattnet. Det här är ett väldigt populärt ställe året runt. Många solbadare söker sig hit och det bl