Bytt skidorna till löparskor

Förr i tiden, när man åkt skidor en hel vinter och inte tagit så mycket som ett enda löpsteg på hela vintern, så var det stort att få snöra på sig löparskorna igen och ge sig i väg på första löpturen på våren.

Det gick så lätt, så lätt! Inga stavar och inga armmuskler behövde jobba.

Bara benen och skorna som tippetitappade lätt mot asfalten.

Jag är ju egentligen ingen skidåkare - det är ju löpning som är min grej!

Just i dag var det dags att ta det där första riktiga löppasset på evigheter. 

Halvstorm ute, så jag tog bilen ett par kilometer så jag kunde springa på ett skapligt läställe.

I skydd av Rammeldalsberget, som bromsar upp den värsta nordanvinden efter vägsträckan.

I början kändes det enbart stumt och konstigt. Inga skor som tippetitappade lätt här inte! Men eftersom det är 3,5 kilometer utförsbacke så rullade benen på liksom av sig själv ändå.

Framme vid mitt mål vid Butjärn.

I de bästa av världar och om maj blir varm kan man nog ta sig ett dopp här om två månader.

DET ser jag fram emot! Att simma i sjön efter ett träningspass är väl det mest underbara!

Försökte få loss denna från isen, men den var fastfrusen. Hoppas den inte behövs!

Skön medvind tillbaka uppför backarna och det kändes skapligt ändå.

Förutom att det liksom knäppte till lite i ryggen. Gaah! Var tvungen att gå lite där i sista uppförsbacken.

Kände inte av det något mera. Kanske bara ett skrämskott? Jag brukar aldrig ha problem med ryggen...

Då var första löppasset avklarat och det känns skönt.

Hur det blir med Vasaloppet nästa år har jag inte bestämt än. 

Det behövs otroligt mycket tid och framförallt pepp för att kunna genomföra det hela.

Ska jag åka så vill jag komma dit så vältränad jag någonsin kan bli. 

Jag vill kunna åka och känna ork och glädje. Inte en enda lång pina för att jag inte orkar och så kanske måste bryta.

Det som talar emot är att jag kanske inte är beredd att satsa den tid som krävs.

Det är ju inte direkt någon milrunda det handlar om. Träningen som krävs är att kunna stå på skidorna i kanske nio timmar! Det är ju helt galet när man tänker på det...

Det som talar för att åka är att varit sugen på detta så länge jag minns. 

Jag fyller 59 nästa gång och det känns som att det är nu eller aldrig. Men det finns ju gubbar (och gummor) som är betydligt äldre och som har åkt massor av gånger, så vad talar egentligen emot då?

Eller är jag helt galen??